För att när tjänsterna väl är utvecklade ska de förvaltas.
Bara att förvalta applikationer kan vara komplicerat. Definiera ägarskap, kravställare, användarsupport, teknisk support, hantera avtal gentemot leverantör etc. I stora företag handlar det om att sätta upp beslutsforum på operativ, taktisk och strategisk nivå med eskaleringsrutiner och roller och ansvar för att konsultera, informera och genomföra förändringar. Att införa avancerat röstförfarande i de fall flera affärsenheter har intresse av en applikation. Att hantera krav, medla mellan intressenter, och se till att leverantören levererar. Leverantören i sin tur: bryta ner kraven till vad det innebär för applikationer, infrastruktur, tredjepartsleverantörer och så vidare.
Så blir det även för förvaltning av SOA.
Plus mycket mer.
Att medla mellan betydligt större grupper av intressenter; HR, ekonomi, inköp, produktion, försäljning och så vidare har alla gemensamma beståndsdelar på tjänstenivå som påverkar varandra. Om en organisation vill förändra en tjänst får det genomslag för alla andra – om det inte är så att man vill utveckla en organisationsunik tjänst (för tjänsten som ursprungligen var gemensam), vilket strider mot en av de centrala idéerna med SOA – återanvändning. Alternativet är att tjänsterna blir unika och förvaltningsorganisationen ska hantera ett universum av tjänster – vilket torde likställas med förvaltningshelvetet.
Visst.
Det finns sätt att kategorisera tjänsterna: gemensamma, unika och så vidare och hantera kravställningen på olika sätt för olika kategorier av tjänster. (En tanke är att åttio procent är gemensamma tjänster och tjugo unika där de gemensamma står för tjugo procent av förvaltningsinsatsen.) Men det handlar ändå om att hålla koll på hela kedjan från den logiska avgränsningen av tjänster (applikationsnivå) ner till minsta atomnivå.
Jag tror att det kräver ett centralstyre av sällan skådat slag.
Vilket möjligen kan fungera i mindre företag (eller företag som är geografiskt samlat på ett ställe) – men i större, faller det på sin egen orimlighet.
Tills motsatsen är bevisad.
