Jag har röjt med motorsågen.
Fem timmar igår.
Tre idag.
Kvistat det grövsta och kapat och burit i bärbara längder till förrådet. Därefter kapat dem i längder som passar kaminen. Nu får veden ligga och torka några månader innan den ska klyvas.
Jag stod där ute och höjde och sänkte motorsågen vid klyvbocken. Bensinen tog slut och jag tog av mig hjälmen och lät vinden lufta min svettiga skalle. Jag betraktade svärfar där han stod, redo att mata in pinnarna medan jag höjde, sänkte. Hustrun strax bakom och matade i sin tur till honom. Högen bakom henne hade vi burit dit dagen innan.
Tänk om vi hade tänkt Lean.
Då hade en person stått i skogen och kapat och kvistat. En person burit ner till högen. En person burit från högen fram till vedkapen där en person stått och kapat så snabbt som möjligt. Låt säga tio vedträn i minuten. Takttiden skulle då bli, mellan tummen och pekfingret, ett träd varannan minut för den som stod ute i skogen och kapade. Arbetet skulle även parallelliseras. Det hade förvisso krävt ytterligare en person. Å andra sidan hade vi sparat in minst tre timmars arbete.
Dessutom.
Borde vi haft vedspisen igång och eldat maximalt – och på så sätt låtit efterfrågan styra takten.
Men det skulle innebära att vi skulle stå ute och kapa ved när det är vinter och kallt. Så frågan är, vad kan man göra för att få så jämnt produktionsflöde som möjligt.
Jag fyllde på med bensin och för säkerhets skull även motorolja som ser till att svärdet och kedjan håller sig blank och fin. Sen drog jag igång motorsågen och fortsatte.
