Därför kommer SOA att dö

För att när tjänsterna väl är utvecklade ska de förvaltas.

Bara att förvalta applikationer kan vara komplicerat.  Definiera ägarskap, kravställare, användarsupport, teknisk support, hantera avtal gentemot leverantör etc.  I stora företag handlar det om att sätta upp beslutsforum på operativ, taktisk och strategisk nivå med eskaleringsrutiner och roller och ansvar för att konsultera, informera och genomföra förändringar.  Att införa avancerat röstförfarande i de fall flera affärsenheter har intresse av en applikation.  Att hantera krav, medla mellan intressenter, och se till att leverantören levererar.  Leverantören i sin tur:  bryta ner kraven till vad det innebär för applikationer, infrastruktur, tredjepartsleverantörer och så vidare.

Så blir det även för förvaltning av SOA.

Plus mycket mer.

Att medla mellan betydligt större grupper av intressenter; HR, ekonomi, inköp, produktion, försäljning och så vidare har alla gemensamma beståndsdelar på tjänstenivå som påverkar varandra.  Om en organisation vill förändra en tjänst får det genomslag för alla andra – om det inte är så att man vill utveckla en organisationsunik tjänst (för tjänsten som ursprungligen var gemensam), vilket strider mot en av de centrala idéerna med SOA – återanvändning.  Alternativet är att tjänsterna blir unika och förvaltningsorganisationen ska hantera ett universum av tjänster – vilket torde likställas med förvaltningshelvetet.

Visst.

Det finns sätt att kategorisera tjänsterna:  gemensamma, unika och så vidare och hantera kravställningen på olika sätt för olika kategorier av tjänster. (En tanke är att åttio procent är gemensamma tjänster och tjugo unika där de gemensamma står för tjugo procent av förvaltningsinsatsen.)  Men det handlar ändå om att hålla koll på hela kedjan från den logiska avgränsningen av tjänster (applikationsnivå) ner till minsta atomnivå.

Jag tror att det kräver ett centralstyre av sällan skådat slag.

Vilket möjligen kan fungera i mindre företag (eller företag som är geografiskt samlat på ett ställe)  – men i större, faller det på sin egen orimlighet.

Tills motsatsen är bevisad.

Tidningsdöden … och räddningen

Tidningsbranschen upplever en stor tillbakagång på annonssidan som en följd av finanskrisen – företagen har inte råd att annonsera i samma utsträckning.   Tidningarna som ofta har merparten av sina intäkter från annonser söker med ljus och lykta efter områden där de kan skära kostnader.  Samtidigt har de fått ökad konkurrens från andra media så som bloggar, sociala medier etc.

Enligt Deloitte kommer var tionde tidning och tidskrift i USA under 2009 att läggas ner alternativt gå över till digital utgivning eller minska antalet utgivningsdagar med minst hälften.  Om upplagorna fortsätter att rasa i samma takt kommer upplagan att vara noll första kvartalet 2043 – även om Philip Meyer, mannen bakom uppgiften, menar att tidningarna går under långt tidigare eftersom man har underskattat effekten av nätet.

Tidningarna ger ett desperat intryck:  de erbjuder allt till alla och blir allt mer utslätade och förlorar i förtroende, de försöker sig på andra medieformer som de inte behärskar (tv, radio), de smutskastar nya media som dyker upp och idiotförklarar till exempel bloggfenomenet.

Men om man nu skulle försöka vara lite konstruktiv?

Jag har inga färdiga svar.  Tycker mest det är intressant att betrakta utifrån – det blir så tydligt hur de gör en sista ryckning innan dödsögonblicket.

Men samtidigt.

Tidningen kommer aldrig att dö.  Möjligen kommer en av distributionsformerna att dö: papperstidningen.  För egen del är det något jag ser fram emot.  Jag är allergisk mot trycksvärta – något jag upptäckte den korta period jag jobbade som tidningsbud för tio, tolv år sedan.  Dessutom kan tidningsdistributören inte leverera papperstidning till vårt hus.  Postbilen kan, men inte tidningsbudet.  Varje gång det ringer en säljare svarar jag entusiastiskt:  ”Absolut!  Så länge du kan leverera till vårat hus”.  ”Inga problem”, svarar säljaren och ber att få återkomma.  Hittills har ingen återkommit med andra besked än tyvärr, det går inte, det blir för lång omväg för tidningsbudet. ”Tough luck”, svarar jag och försöker istället nyttja den digitala kanalen, vilket är omöjligt, åtminstone om man vill ha en fullödig tidning.  Där finns endast en snuttifierad variant där allting skriker om uppmärksamhet i grälla färger (jag får epileptiska anfall) i en vedervärdig infotainmentpacketering a la Metro.  Med andra ord:  jag kan inte få en fullständig tidning varken i pappersformat eller digitalt…

Nåväl.

För min del handlar det om:

Skapa förtroende – Kopiera inte nyheter direkt från andra källor (även gemene man har tillgång till Google…), använd det skrivna ordet till det som det är bäst på:  fördjupa, nyansera, analysera.  Jag vet inte hur många gånger det har funnits nyheter om kravaller i Danmark, Malmö, Italien och whatever, men aldrig någon analys.  Möjligen när jag har gått bortom tidningarna.  (Vad är det som händer?  Är det inte här ni lägger er etik, yrkesstolthet och allt vad ni kallar det?)

Strategi per kanal – definiera centralt i er medieorganisation hur ni ser på olika distributionskanaler.  Skapa samsyn.  Vad är synen på pappersformatet, digitala formatet, vad vill vi uppnå med satsningen på webb-TV (utöver att framstå som amatörmässiga och klantiga tv-producenter). Ta till er Rupert Murdochs kommentar:  ”Our real business isn’t printing on dead trees”.

Intern styrning – om ni nu har valt en webbplattform och investerat dyra pengar, varför inte säkerställa att plattformen används  på rätt sätt.  Om ni dessutom har, låt säga, 40 instanser av ett verktyg – hur säkrar ni att ni inte behöver drifta och underhålla 40 unika applikationer.  Definiera ägarskap, beslutsforum, roller, ansvar, eskaleringsrutiner etc.  Det finns en koppling mellan värdet man får ut och ökad styrning.

Skapa affärsmodeller – se till att jag åtminstone har en möjlighet att köpa er tidning.   Jag är en potentiell kund.  (tänk att jag ska behöva framföra det… )   Men i dagsläget kan jag inte köpa er tidning.  Jag betalar gärna för en fullständig variant, eller ännu hellre, för en anpassad fullständig del av er tidning.  Ge mig tillgång till rss-flöden med fullständiga artiklar inom litteratur, musik, IT etc och jag betalar.  Eller varför inte erbjuda mig en mer exklusiv variant där ni även delar med er av referenser, källor etc för den som verkligen vill fördjupa sig.

Specialisera - vad är er tidning bäst på?  Är det lokala nyheter, skippa i så fall konceptet ”allt åt alla”, det får jag bättre via Google.  Skriv egna berättelser, köp inte in allt.

Kort och gott:  Nyhetsbehovet är lika stort som förut, även om kanalerna har blivit fler och förändringarna har förändrats.  Kanske är behovet till och med större än förut – ett ständigt brus som skapar frustration och ett sökande med ljus och lykta efter tillförlitliga källor.